Provsmakning: Rye Makes You Stronger

Dags att publicera ett inlägg som väntat länge på att skrivas och publiceras, nämligen provsmakning av vårat råg barley wine som vi bryggde hösten 2014. Under hösten 2015 tävlade vi med detta ölet i en tävling som Pot Belly hade och även på Amylases Vinterölsträff 2015. Och det är delvis anledningen till att det här inlägget har dröjt, vi vill inte publicera ett smakprovsinlägg av ett tävlingsöl för tätt inpå en tävling.

Men nog med prat nu, nu drar vi igång med provsmakningen. Tre glas blir det eftersom vi tappade om detta öl på lite olika ekkuber.

Tre versioner, tre glas!

Utseende: Utseendet på dessa tre versioner är naturligtvis mycket lika. Kompakt och stor skumkrona som ligger kvar väldigt länge. En lite orange--brun-röd färg. Samtliga versioner har tyvärr fått för hög kolsyra men bourbon och cognac har fått ännu högre nivå av kolsyra. Detta trots att vi bara kolsyresatte med 4,5g socker/l. Mer om detta under slutsatsen.

Arom: Samtliga versioner har mycket snarlika aromer. Det är fruktigt (får bourbon associationer), pepprigt (tänkt vitpeppar) och rågsurdegsbröd. Bourbon versionen har en lite tydligare fruktighet i sin arom.

Smak: Det är i smaken som dom lite större skillnaderna mellan dessa olika verisoner finns. Bourbonversionen har en tydligt fruktighet som skänker ölets smak ett intressant djup som de andra två versionerna saknar. Dom andra två versionerna känns något platta och endimensionella i smaken. Mycket rågsurdegsbröd och vitpeppar i smaken.

Det känns som om ölet är torrt trots ett FG på 23 och att ölet är lite halvsött. Misstänker att ölet fortfarande jäste när vi tappade om detta ölet. Mer om detta under slutsats.

Slutsats: Om vi skall börja med att kora en vinnare av dessa tre varianter så blir det den bourbonlagrade som drar det längst stråt. Blir ett trevligt djup i fruktigheten i den. Sen kommer den med vanliga ekkuber och sista den med cognac. Kändes inte riktigt som om cognac passade in i just detta ölet.

Utvärderingsmässigt så kan man säga att det är inte alltid som det blir bättre andra gången man ger sig på ett recept. Det är det här ölet ett bra exempel på. Att använda Caramunich istället för crystal malt var inget bra beslut. Och att öka mängden råg var inte heller något vidare bra beslut. Problemet med det här ölet är att rågen tar över för mycket och det blir extremt kryddigt/pepprigt och ölet blir mer än super saison än en barley wine med råg.

Angående det kraftiga kolsyran så är vår teori att ölet fortfarande jäste lite grann när vi tappade om det till andra jäskärl. Och dessa hade ingen öppning i sig utan var tillslutna. Så även om vi bara kolsyrade med 4,5g så blev det för mycket iom att det redan fanns kolsyra i ölet. Och detta skulle i så fall även förklara varför bourbon och cognac versionerna har mer kolsyra: Dessa låg i mindre kärl med mindre andel tomt utrymme.

Skulle jag brygga det här ölet igen så hade jag siktat på ett OG mellan 100 til 110, 5-10% crystal malt, 25-30% rågmalt och resten Maris Otter pale ale malt. Och så Mangrove West Coast M44 som jäst. Det tror jag hade kunnat bli något bra. Eventuellt att man skulle skoja till det med en liten andel av karamellmalten som Special X också.

Utmaningen med att brygga detta ölet ligger i att hantera rågen men det finns ju stora BIAB påsar att köpa och mäska 10-15 kg råg i en eller två sådana i vår 100 liters kokkärl borde fungera. Återstår att se om och när vi brygger det här ölet för tredje gången.:)